Dom hade legat där så länge hon kunde minnas, varje dag på samma plats. Det såg inte ut som att någon hade rört dem överhuvudtaget utan bara lagt dem där och sedan låtit dem vara.
Utan att bry sig om vad som hände med dem, som om personen inte älskade dem eller var rädd om dem. 
Dom små änglavingarna hade legat på samma bänk ända sedan hennes andra vecka i skolan. 
Varje gång hade samma frågor kommit upp i hennes huvud.
”Varför?
Vem hade lagt dem där?”
Hon kom aldrig fram till något svar. Det var inte så att vingarna var i hennes tankar dygnet runt, utan dom kom mer bara när hon gick förbi dem. Fast någonstans i bakhuvudet fanns alltid vingarna.
Några gånger hade hon stannat och tittat på dem och nästan rört vid dem. Men något hade alltid hindrat henne. Precis då hon skulle röra vid dem hade hon dragit tillbaka handen. Det kändes fel att ta på dem, det kändes nästan som något heligt. 
Hon trodde inte att någon hade lagt dem där för att människor skulle känna på vingarna. Dom måste ha blivit lagda där av en speciell anledning. Men av vilken anledning visste hon inte.
Kanske någon hade glömt sina vingar när personen hoppade.
Eller så ville kanske någon ge bort vingarna till någon som behövde dom.
Men varje dag låg dom där, orörda.
Det verkade som att ingen ville kännas vid dem. Nu började hon nästan tycka att det var sorgligt att dom bara fick ligga där.
Fast en konstig sak var att det aldrig fanns damm på dom. Det brukade ju samlas damm på saker som bara fick ligga. 
Dom var så hela och fina, någon hade verkligen lagt ner mycket tid på dom. Någon måste ha älskat dem, vingarna som bara låg där på bänken, dag efter dag.
Men nu är änglavingarna brutna och flickan går aldrig mer förbi.

Änglavingarna förblev inte hela, de är trasiga och omöjliga att laga igen