Love Lova Andas Dansa Dansa med djälvulskor en dans som inte fanns Att lova utan löften Love you Love you Love you Andas tunn, tunn luft med lungor som inte existerar En mun sydd med taggtråd och rivmärken i själen Love you Love you Love you Leva livet men hata döden och avsky med blicken Love Lova Andas Dansa

Det är värt smärtan

men inte livet

Likt en fjäril med vingslag

och hjärtat likt ingen

No more baby

Högt ovanför världen

lindansaren dansar

No more pain baby

Jag dansar likt en ballerina

på tå runt världen

Med en ängelns viskning

och tålamod liknar du mig

Att skratta när skrattet inte finns och gråta när tårarna en gång har tagit slut. Men du bara skrattar trots att skrattet för länge sedan blev stulet och glädjen aldrig mer skulle återfinnas.

Men du skrattar md hela ansiktet och ler med ett leende som bländar mer än solens strålar. Och håret det fladdrar mer än vinden någonsin kan blåsa.

 

Men du vet väl att skrattet är stulet och att glädjen aldrig kommer återfinnas?

Du vet väl att jag aldrig mer kommer drömma om världen eller om dess godhet. Vet du det?

 

Skrattet var återigen stulet, men ändå skrattar du, du krattar som vinden och så som bjällror klingar i vindens sus. Likt vindspel som får spel i vinden och spelar sin sorgsna melodi.

Lika sorgsen som dina ögon som speglar silens liv, men ändå skrattar du såsom du aldrig gjort annat i detta liv.

 

Men du vet väl att skrattet är stulet?

Sprakande bloss i natten

Skriande skrik på dagen

men minnen som aldrig fanns

med foton utan bild

Som en vanvettig liten fjäril

utan vingar

utan liv

Jag mindes aldrig ditt namn, eller om du ens hade sagt det. Jag mindes aldrig din röst, men jag vet inte om du ens öppnade munnen för att säga något. 

Du var så anonym, så ensam och så otroligt vacker. men känslan av att ha blivit lämnad kunde aldrig slås bort från min kropp. Känslan av att ha blivit lämnad ensam i den stora hemska världen och dess kyla. Men egentligen lämnade du mig aldrig för du fanns inte ens. Inte i min värld i alla fall. Men jag kan ändå fortfarande minnas in röst som jag aldrig någonsin hörde, men som ekar i mitt inre varje dag varje vaken och sovande sekund.

Att älska, älska någon som aldrig egentligen existerat, att minnas din vackra gestalt mot solnedgångens vackra färger. Att minnas dina vackra steg som dansade i takt med musiken älvorna spelade på sina lyror. Dina vackra fötter som dansade i takt med musiken och daggdropparna som ven om dina fötter när jag såg ner i slowmontion på det gröna grästet.

Jag andas ditt namn när jag öppnar munnen, men jag andas aldrig samma luft igen. Att minnas din vackra kropp som avspeglade sig mot ljuset i handen jag höll. Ditt hår som fladdrade i vinden men som aldrig egentligen fanns. 

För minnet av dig var bara i mitt inre och skuggan av dig den fanns aldrig. För du var bara min utlösta fantasi.

Krossa en fjäril med bara handen

med bara en människas kraft

som försiktigt, försiktigt bryter dess svaga vingar

 

Krossa ett liv med bara en människas fot

så enkelt och så oförlåtligt

att göra allt till grus i samma stund blicken ens når dit

Krossa ditt liv likt en fjäril

Dom hade legat där så länge hon kunde minnas, varje dag på samma plats. Det såg inte ut som att någon hade rört dem överhuvudtaget utan bara lagt dem där och sedan låtit dem vara.
Utan att bry sig om vad som hände med dem, som om personen inte älskade dem eller var rädd om dem. 
Dom små änglavingarna hade legat på samma bänk ända sedan hennes andra vecka i skolan. 
Varje gång hade samma frågor kommit upp i hennes huvud.
”Varför?
Vem hade lagt dem där?”
Hon kom aldrig fram till något svar. Det var inte så att vingarna var i hennes tankar dygnet runt, utan dom kom mer bara när hon gick förbi dem. Fast någonstans i bakhuvudet fanns alltid vingarna.
Några gånger hade hon stannat och tittat på dem och nästan rört vid dem. Men något hade alltid hindrat henne. Precis då hon skulle röra vid dem hade hon dragit tillbaka handen. Det kändes fel att ta på dem, det kändes nästan som något heligt. 
Hon trodde inte att någon hade lagt dem där för att människor skulle känna på vingarna. Dom måste ha blivit lagda där av en speciell anledning. Men av vilken anledning visste hon inte.
Kanske någon hade glömt sina vingar när personen hoppade.
Eller så ville kanske någon ge bort vingarna till någon som behövde dom.
Men varje dag låg dom där, orörda.
Det verkade som att ingen ville kännas vid dem. Nu började hon nästan tycka att det var sorgligt att dom bara fick ligga där.
Fast en konstig sak var att det aldrig fanns damm på dom. Det brukade ju samlas damm på saker som bara fick ligga. 
Dom var så hela och fina, någon hade verkligen lagt ner mycket tid på dom. Någon måste ha älskat dem, vingarna som bara låg där på bänken, dag efter dag.
Men nu är änglavingarna brutna och flickan går aldrig mer förbi.

Änglavingarna förblev inte hela, de är trasiga och omöjliga att laga igen

Dansa månljuset dans lilla vän. Dansa tills fötterna blöder lilla vän och låt aldrig någon hindra dig. En vals, en dans i månljusets ljus. Du med den svarta kåpan, du som står där vid sidan om. Ta den vita handen lilla vän, ta den och låt döden följa dina steg. 

Du i svarta kåpan med lien i handen, dansa i månljusets sken och andas harmoni och lycka. Ty döden är blott ett minne. Inget som egentligen finns. Dansa i månljusets sken och dra in den kalla kyliga luften i dina icke existerande lungor. 

Du som dansar månljusets dans, dansa varje steg så rätt annars blir det bara fel. Att känna kylen och rädslan är något du bara slår ifrån dig likt en myggas surr. Att följa månljusets steg är för enkelt för simpelt och lätt.

Låt håret fladdra fritt i vindens sus. Snurra, snurra, snurra och andas med harmoni i kroppen likt ett barns levande skratt. Andas så simpelt som ljuets sken. Andas livets näring och låt aldrig någon förleda dig lilla vän.

Mannen i svart kåpa som står och ser på, ta hans hand och tvinga till vals, en vals i kärlekens tecken, de ni inte ser, de ni inte vill ska finnas. Men dansa i kärlekens ljus, månskenets vals.

Ett par svarta kängor står på mattan vid balkongdörren. De har snörpning och dragkedja, men de går aldrig att trä på. De är förslutna så som världen.
Prydligt sida vid sida för att allt ska se så perfekt ut. Perfektionism in i minsta detalj, men rörigt i rummet, i hjärnan, i världen.

Fördragna persienner och dunkelt ljus, dimma över Mälaren och det dova ljudet från Essingeleden på andra sidan vattnet. Mullret och smällarn från fyrverkeriet över Mälaren. De smällar som förkunnar att det nya året är här.

Nya drömmar med det nya året som förkunnar nya löften som ska följas och förkunnas. Skrivas på Facebook så att ALLA kan se, så att ALLA kan höra.

Ett par svarta kängor på balkongdörrens matta med snörpning och dragkedja, dubbel kontroll för att de ska sitta som gjutna på fötterna. Med dolda drömmar och dolda talanger till jazzmusikens gungand

Telefonen ringde och jag svarade, jag svarade och sa mitt namn, jag sa vad jag hette men inte ditt namn.
Med darrande fingrar slöt jag handen kring telefonsladden för att inte börja fingra på knappsatsen till den väggfasta telefonen.
"Hallå" Med darrig stämma.
Det var inte ofta den här telefonen, den väggfasta ringde, Jag var inte van att svara med klar och ren stämma som i mobilen. Där såg jag ju alltid vem det var som ringde. Men den väggfasta där visste jag aldrig vem som fanns i andra änden. Det var lite som julafton när barnen med sina tindrande ögon öppnade sin första julklapp, men jag svarade med svajande stämma.
"Hallå"
Jag hörde dina andetag redan när jag satte telefonen mot mitt öra, jag hörde nia små andetag som inte var så märkvärdiga men inte heller var som alla andras. 
"Hallå" jag hörde din svaga stämma lika svag om inte svagare än min, det lät som om du inte heller var van vid den väggfasta telefonen som att du inte ens var medveten om vem jag var. Mina fingrar slöts hårdare runt telefonsladden och jag kände hur mina händer som vanligt blev svettigare som alltid när jag svarade i den väggfasta telefonen. Jag kände även hur mitt hjärta sakta men säkert började rusa när jag hörde din röst. Det var som om någon rörde runt i hela mitt inre och som att jag aldrig hade hört en vackrare röst i hela mitt liv.
"Förlåt jag måste ha ringt fel" 
Sedan var det bara tyst och jag stod med telefonluren i handen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att hänga tillbaka telefonluren på väggen. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att ens komma ihåg dit namn om du ens hade sagt det.