Att skratta när skrattet inte finns och gråta när tårarna en gång har tagit slut. Men du bara skrattar trots att skrattet för länge sedan blev stulet och glädjen aldrig mer skulle återfinnas.

Men du skrattar md hela ansiktet och ler med ett leende som bländar mer än solens strålar. Och håret det fladdrar mer än vinden någonsin kan blåsa.

Men du vet väl att skrattet är stulet och att glädjen aldrig kommer återfinnas?

Du vet väl att jag aldrig mer kommer drömma om världen eller om dess godhet. Vet du det?

Skrattet var återigen stulet, men ändå skrattar du, du krattar som vinden och så som bjällror klingar i vindens sus. Likt vindspel som får spel i vinden och spelar sin sorgsna melodi.

Lika sorgsen som dina ögon som speglar silens liv, men ändå skrattar du såsom du aldrig gjort annat i detta liv.

Men du vet väl att skrattet är stulet?