Jag svettas och jag fryser och jag vill bara bort, bort, bort, bort från allt, bort från världen, bort från livet, bort från döden, bort, bort, bort.

Allt driver mig till vansinne, jag vet inte vad jag ska ta mig till...jag vet inte ens om jag mår bar eller dåligt eller om luften går ner i mina lungor och jag känner mig halvt manisk, men inte glad, helt klart inte glad, men inte ledsen heller utan mer nollställd.

Och jag skulle redigera film, men sladden ville inte passa i datorn och det känns som att hela min värld går under, men egentligen så vet jag ju att den inte gör det, men ändå känns det så verkligt, så uppenbart, så sant...men sanningen är egentligen bara en lögn som jag lever i. Som egentligen inte finns, som aldrig existerat eller ens fått mig att andas, för jag tror att jag lever  en drömvärld med saker som händer, men som egentligen inte händer mig, inte riktiga Amanda, inte mig, inte jag, inte någon någonsin.

Det blir liksom för mycket, för tungt att andas, för tungt att se att öppna ögonen och se världen. Men jag vill leva, jag vill, vill, vill, men jag vet inte.

Jag sätter på Alice i Underlandet för att överleva, för att orka andas, för att se världen som den en gång var. Men fantasin kommer inte till mig, jag kan inte fly, jag kan inte andas, jag kan ingenting. Det går liksom inte, det går inte alls och jag vet inte hur jag ska få mig själv att sluta skriva nonsens som aldrig leder någonvart. Men fingrarna verkar leva sitt eget liv och bara skriver, de skriver och skriver och jag kan inte styra, jag kan inte andas. För det kliar i kroppen, inuti sådär så att man inte vet vart man ska ta vägen.