Jag mindes aldrig ditt namn, eller om du ens hade sagt det. Jag mindes aldrig din röst, men jag vet inte om du ens öppnade munnen för att säga något. 

Du var så anonym, så ensam och så otroligt vacker. men känslan av att ha blivit lämnad kunde aldrig slås bort från min kropp. Känslan av att ha blivit lämnad ensam i den stora hemska världen och dess kyla. Men egentligen lämnade du mig aldrig för du fanns inte ens. Inte i min värld i alla fall. Men jag kan ändå fortfarande minnas in röst som jag aldrig någonsin hörde, men som ekar i mitt inre varje dag varje vaken och sovande sekund.

Att älska, älska någon som aldrig egentligen existerat, att minnas din vackra gestalt mot solnedgångens vackra färger. Att minnas dina vackra steg som dansade i takt med musiken älvorna spelade på sina lyror. Dina vackra fötter som dansade i takt med musiken och daggdropparna som ven om dina fötter när jag såg ner i slowmontion på det gröna grästet.

Jag andas ditt namn när jag öppnar munnen, men jag andas aldrig samma luft igen. Att minnas din vackra kropp som avspeglade sig mot ljuset i handen jag höll. Ditt hår som fladdrade i vinden men som aldrig egentligen fanns. 

För minnet av dig var bara i mitt inre och skuggan av dig den fanns aldrig. För du var bara min utlösta fantasi.