Telefonen ringde och jag svarade, jag svarade och sa mitt namn, jag sa vad jag hette men inte ditt namn.
Med darrande fingrar slöt jag handen kring telefonsladden för att inte börja fingra på knappsatsen till den väggfasta telefonen.
"Hallå" Med darrig stämma.
Det var inte ofta den här telefonen, den väggfasta ringde, Jag var inte van att svara med klar och ren stämma som i mobilen. Där såg jag ju alltid vem det var som ringde. Men den väggfasta där visste jag aldrig vem som fanns i andra änden. Det var lite som julafton när barnen med sina tindrande ögon öppnade sin första julklapp, men jag svarade med svajande stämma.
"Hallå"
Jag hörde dina andetag redan när jag satte telefonen mot mitt öra, jag hörde nia små andetag som inte var så märkvärdiga men inte heller var som alla andras. 
"Hallå" jag hörde din svaga stämma lika svag om inte svagare än min, det lät som om du inte heller var van vid den väggfasta telefonen som att du inte ens var medveten om vem jag var. Mina fingrar slöts hårdare runt telefonsladden och jag kände hur mina händer som vanligt blev svettigare som alltid när jag svarade i den väggfasta telefonen. Jag kände även hur mitt hjärta sakta men säkert började rusa när jag hörde din röst. Det var som om någon rörde runt i hela mitt inre och som att jag aldrig hade hört en vackrare röst i hela mitt liv.
"Förlåt jag måste ha ringt fel" 
Sedan var det bara tyst och jag stod med telefonluren i handen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att hänga tillbaka telefonluren på väggen. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att ens komma ihåg dit namn om du ens hade sagt det.